Sådär nu har vi bytt blogg! Den här bloggen kommer ligga kvar men jag kommer inte vara aktiv och skriva i den alls. Istället kan ni följa oss på http://bellashundliv.wordpress.com :)

Det är så jag känner mig just nu.. Det blir ingen liten valp för mig i sommar   Det blev tyvärr ingen parning mellan Kiwi och Cross, super tråkigt men det är ju tyvärr något man inte kan påverka...

Jag har stått på intresselistan på en valp från Kiwi i snart 2 år. Hon är en super härlig tik som jag är förälskad i, men nu blir det inte som jag hade börjat hoppas.. Men som Petra och Emelie skrev: allt sker av en anledning, kanske det hade hänt något med Kiwi, eller med valparna..  Och huvudsaken är ju faktiskt att Kiwi får fortsätta må bra   

Så nu blir det att börja om lite från ruta ett! Att hitta en kombination som man verkligen tror på är inte det lättaste.. Jag vet inte om det blir en aussie till, eller om jag kanske ska titta efter andra raser. Har ju länge funderat på Kelpie och även lite på bc, eller kanske det är nån annan ras som passar mig.? Vi får se hur det blir, Har ni nått förslag? 

I söndags var jag o Madde i storfors och tränade med petra och skurk :) jätte rolig träning med många bra bitar och några lite mindre bra, men jag är jätte nöjd!

Men De senaste dagarna har det blivit rätt lugnt med träning. Madde känns inte som vanligt och antagligen är hon på väg att bli skendräktig nu efter löpet :/ en kortare period där hon inte är sitt vanliga galna jag utan lite lugnare, inte samma tryck o inte samma arbeta lust periodvis.. hoppas skendräktigheten kan gå över snart så hon blir galen igen ;) finaste gumman <3

Igår eftermiddag gick jag, mamma o Ronny ut med alla hundarna för o lägga hårda spår på parkeringar och träna lite lydnad :) Madde spårade så fint, med en väldigt stor intensitet och markerade apporterna jätte fint :)
Även Vincent och Dribbla spårade väldigt fint i sina spår.

Efter att vi hade gått spåren så körde jag igång med en längre lydnads kedja med Madde och under tiden ställde mamma ut en ruta med belöning som vi skulle avsluta kedjan med. Ett test för att se hur långt vi har kommit med träningen av rutan :) Madde var super laddad och ljudade endel men det gjorde inte så mkt då fokusen låg på hennes attityd igenom kedjan och den var verkligen på rätt ställe! :D Vi kedjade ihop ca 8 moment med förflyttningar och avslutade med ett rutan skick som hon satte så himla snyggt :D wiihii vad glad jag blev! Känns så skönt att vi har kommit framåt med både kedjor och rutan!! Bästa M<3

Så när jag kom hem passade jag på o anmäla oss till 3 tävlingar i vår! ;) vet inte hur jag jobbar än men hoppas vi kan vara med på dom. Även om vi kanske inte är helt redo så måste man ändå försöka, man får se det som en träning och oavsett hur det går så kommer vi få nya erfarenheter av det :)

Det har vart full fart hela den här veckan! Jag har börjat på mitt nya jobb på Tele2´s kundtjänst. 3 veckors heltids utbildning och sen är det dags att börja ta emot mina första samtal    Det är grymt mycket att lära sig på kort tid, det är tur att jag är van att plugga i högt tempo. 

Tiden som jag inte har spenderat på jobbet eller sovandes så har jag tränat och motionerat med Madde! Det har hunnit blivit 3 hårda spår, flera lydnadspass, långpromenad med Petra och Skurk, årets första cykeltur och idag blev det uppletande med Petra, Elin, Mamma och hundarna   Igår han vi även med att gå på hindersmässan, träffa Sara och umgås med Malin!

Imorrn är det dags för en ny fullspäckad vecka, ser faktiskt fram emot det   

Jag har funderat ett tag över det här, något som jag grämer mig över väldigt...
Är man en bättre förare/hund om man snabbt klättrar i lydnadsklasserna upp till eliten med halvdanna poäng men som ändå räcker till 1:a pris o kanske en tävling i varje klass? Än den föraren/hunden som det tar lite längre tid för att komma upp till eliten men som har höga poäng vid tävlingarna och som kanske tar LP:n i flera av klasserna? Jag säger inte att jag tycker att något av dom är rätt eller fel, att det ena är bättre än det andra.. Men jag har funderat över det.. Vet många som även klättrar snabbt och får höga poäng varje gång med.. Men är något bättre än det andra? Jag menar när alla de här hundarna är uppe i eliten och kanske ligger på en jämn nivå där, spelar det ens då någon roll vilken resa det ekipaget hade för att komma dit? Eller är huvudsaken att man har nått dit?

Jag känner mig väldigt ofta dålig som hundtränare, att jag är otillräcklig för att kunna ta till vara på den underbart duktiga hunden jag har! Att hon skulle ha kunnat komma mycket längre än vad vi nu har gjort med en annan förare.. Och dessutom har jag ju åkt på "bananskal" och fick hem en "tävlingsklar" hund när hon kom hem, borde inte vi vara i eliten för länge sen? Jag känner mig stressad över att ekipage som har börjat träna lydnad senare än oss, klättrar om oss snabbt.. och vi står kvar och stampar.. Ändå så går nästan varje träningspass sjukt bra och med stora framsteg med madde, vad gör jag för fel, har jag ingen förmåga att kunna utvecklas.. Varför kan inte vi klättra fort... Kanske ska ge upp.. 

Men jag har nu börjat tänka i lite andra banor.. Det kanske inte gör så mycket att det tar lite längre tid för oss än för andra att klättra i klasserna? Vi kanske inte utvecklas lika snabbt även om vi har nått väldigt långt! Visst att jag fick en tävlingsklar hund för klass !, men bara för att man har det så är det inte lätt. Istället har vi fått jobba med att ändra Maddes tänkande, att lydnad inte är så "dödsseriöst" som hon har trott, att lydnad är lika kul på tävling som det är på träning och att jag inte har så höga krav på henne som det tidigare har ställts.. Det behöver man inte ha med henne, hon sköter sig alltid exemplariskt, gör hon inte det så är allt på grund av att jag inte visar henne bättre.. Jag håller på och lär mig, jag kan inte så mkt om lydnad och jag vill verkligen lära mig.. Tror jag är rädd för att göra fel, att jag ska förstöra något, men jag kanske förstör mer genom att vara försiktig, eller? Att vi klättrar och utvecklas långsammare betyder inte nödvändigtvis att vi är ett sämre ekipage, att Madde är en sämre hund och att vi är dåliga.. De gångerna vi har tävlat har vi fått höga poäng t.ex 190,5p och det var dessutom på vår debut ihop. Vi har tagit 6 stycken 1:a pris ihop och de flesta av dom på riktigt höga poäng.. Är vi sämre för det? För att vi inte klättrar fort? Jag börjar nog tycka att vi inte är det, vi utvecklas bara i en långsammare takt, eller snarare JAG utbecklas nog i en långsammare takt.. Jag vill inte göra fel, jag vill inte vara dålig.. Jag önskar jag kunde få lite självförtroende, att jag kan inse att vi är grymma... Vi har grymt roligt ihop när vi tränar, en underbarare hund med mer arbetsmoral finns inte.. vi utvecklas och jag älskar Madde mer än nått annat! En del är i eliten snabbt, vi är också påväg dit även om det tar längre tid, men så småning om så ses vi där, i eliten och möter varandra.. Och då spelar det faktiskt ingen roll vilken väg vi tog dit, eller hur?   

Jag ser tillbaka på året som gått med både besvikelse, glädje och sorg. Det har hänt mycket under det här året, men ändå inte så mycket som jag hade hoppats på inom vissa områden!

Vi tog tillslut vårt efterlämgtade LP 2 i April, något som vi fick jobba lite för med en del strul i flera moment, men när vi fick till det så gjorde vi det ordentligt med 185 poäng trots ett nollat moment   Jag hade som mål att vi skulle starta i klass 3 innan årets slut, men med bland annat bristande träningsmotivation under sommaren och med en otroligt fullspäckad höst så gick det inte enligt planerna.. Något som jag har tyckt varit väldigt jobbigt, men det känns inte bra att gå ut och tävla när vi inte är redo heller! Men nu har saker ändrats och nu är vi påväg. 

Vi blev uppflyttade till hoppklass 2 trots att vi har tränat otroligt lite agility, vilket kändes jätte roligt, äntligen så slipper jag tävla i klass 1 iaf i en av klasserna   Det bevisar vilken otroligt duktig hund Madde är och med lite mer träning så kanske jag med kan göra henne rättvis på banan! Vi var på det årliga kennellägret som var lika roligt som vanligt. Umgås med härliga människor och träna massor med hundarna. Vi längtar till nästa års läger redan! 

Jag hade även som mål att vi skulle starta i lägre klass spår under året, vilket inte heller blev av på grund av många anledningar, något som jag är besviken över.. Men samma som med lydnaden så tar vi nya ordentliga tag i vår   Nu dagarna innan nyårsafton så debuterade jag och Madde även i rallylydnad på skoj med en träning innan som förberedelse. Vilket gick jätte bra och vi smällde till med 100 poäng (max) och vinst. Nu måste vi ju nästan anmäla till en officiell tävling med bara för skoj skull   

I våras valde jag att avsluta min högskole utbildning och började läsa på Komvux istället för att kunna byta till en annan utbildning som tilltalade mig mer. Det har vart otroligt jobbigt, med väldigt mycket jobb, men jag klarade av det trots att jag inte läst varken samhällskunskap, matte eller engelska på ca 5 år, jag klarade till och med av att få VG i två av ämnena och MVG i ett av dom. 

Jag har dock inte mått speciellt bra i Borlänge under en lång period och i December tog jag ett stort beslut att inte börja på nya utbildningen i vår och istället flytta hem igen till Karlskoga och börja jobba. Det var inte ett helt lätt beslut men jag växte flera decimeter i och med att jag hade bestämt mig och nu känns allt så bra!

Hösten har tyvärr även inneburit två stora förluster för mig och stor saknad. Först förlorade min älskade mormor kampen mot cancer   och sedan var vi tvugna att ta det otroligt jobbiga beslutet att låta min högt älskade ögonsten Kion få somna in   Jag saknar honom nått galet och jag tänker på honom varje dag,.det käns så konstigt att börja ett nytt år utan honom vid min sida! 

Men nu är det dags att blicka frammåt mot ett nytt år, 2013.

Målen är:

• Tävla lydnadsklass 3, ta 1:a pris och LP 3
• Ev. starta lydnadsklass elit
• Tävla lägre klass spår, uppflytt till högreklass
• Uppflyttad till agilityklass 2 och ev. plocka pinnar i båda klasserna.

Det är är målen just nu, men vem vet saker kan ändras, läggas till eller tas bort. Jag har även lite andra planer. Vi ska gå agtilitykurs, lydnadskurs, kennelläger, jag ska tatuera mig och så kommer förhoppningsvis en till fyrbent vän flytta in till mig och Madde under året   

Så nu är det bara kvar att säga GOTT NYTT ÅR från mig och Madde!!   

I onsdags så lämna världens vackraste hund denna jord och blev den finaste stjärnan av alla! I onsdags förlorade jag min bästa vän för alltid, men jag vet att han mår så himla mycket bättre nu. Han hade börjat hosta igen och troligen har han fått tillbaks sin lungsjukdom, han hade det tungt att andas, troligen en kombination av hans lungor och hans förstorade hjärta, han hade ont i benen, troligen artros och han åt rimadyl sen i våras för det och nu på sista tiden ville han knappt äta vilket är så långt ifrån Kion man kan komma. .Jag var tvungen att ta ett osjälviskt beslut för hans skull, för hans bästa, även om det inte var lätt. Jag har flera gånger under dom här åren trottt att jag ska förlora honom, och nu har jag gjort det. Jag tänker på Kion hela tiden, varje dag! Jag tänker på att jag saknar honom nått otroligt, men allra mest tänker jag faktiskt tillbaka på alla åren vi fick tillsammans och allt vi har gjort och varit med om tillsammans under de här 9,5 åren ihop.

Jag kommer ihåg första gången jag träffade honom. Jag, mamma och lillebror hade åkt till Linköping för att titta på honom och han tog oss bokstavligen med storm! In i hallen kom en virvel vind av päls som var överlycklig, han studsade högt och lågt och var överlycklig att vi fokuserade enbart på honom och inte de andra hundarna. Vi bestämde oss redan då att honom ville vi ha! Han var då 1,5 år gammal. Sagt och gjort, vi betalade handpenningen och på Fredagen åkte jag och Mamma tbx för att hämta hem honom. Jag var den lyckligaste tjejen på jorden den dagen!   

Kion har alltid vart en otroligt glad hund med ett hjärta av guld. En väldigt lätt hund att ha och en perfekt första hund för mig. Vi började snart att träna agility ihop vilket han tyckte va otroligt roligt men väldigt ofta gick det enligt hans "väg"  . Vi tävlade och tävlade, och vi diskade oss lopp efter lopp. Men jag gav inte upp, för vi hade roligt på planen ihop! Ofta var det mitt fel, men flera gånger hittade även Kion på dom galnaste vägarna på planen. Jag tror fortfarande han är den enda hunden som har stuckit av planen och sladdat ett varv runt julgranen på Laxås Lucia hoppet tävling, haha! Eller när han stack över hela! planen och tog en tunnelingång som låg vänd åt ett helt annat håll   En mer envis och egensinnig hund fanns nog inte! Jag brukar säga till människor som klagar över att dom inte har lyckats komma i mål på ett endaste lopp än och dom har tävlat 5 gånger, att dom ska "komma igen" om 4 år om dom fortfarande inte har tagit sig i mål   För så lång tid tog det för oss!

I Januari 2007 vart Kion dålig, han hostade, snorade och var allmänt seg. När han dessutom fick feber så åkte vi in på en Söndags kväll till Strömsholm . Blodproverna visade att han hade lunginflammation och han fick antibiotika och vila under några veckor. Han vart bättre hela tiden tills han helt plötsligt vart jätte dålig.. Han totalvägrade att äta, han var jätte trött, hostade hela tiden och snoret forsade på honom. Tillbaks till Strömsholm, lungsköljning, blod prover och diagnosen vart Eosinofil pneumoni, en autoimmun sjukdom som kortfattat betyder att hans immunförsvar attackerade hans egna kropp och "bröt ner" hans lungor innifrån. Det här var första gången jag trodde att jag skulle förlora honom. Han var så dålig! Enda chansen att göra han frisk var att sätta honom på en chock hög kortison dos under en lång tid för att "chocka" immunförsvaret och få det att lugna sig. Han gick på 3 tabletter om dagen i nästan 2 månader och sen fick vi börja trappa ner med en halv tablett var tredje vecka. Och endast 10 minuters promenader åt gången. Han vart så kissnödig av medecinen och varje natt var han tvungen att gå ut. Jag är så glad att vi bodde i hus under den perioden för när han pep var det bara att kasta sig ur sängen och springa ut. Under nästan 4 månader sprang jag ut med han varje natt! Men han vart bättre, han vart piggare och började komma tillbaka. Kion är den största kämpen jag vet, vilket han gång på gång bevisade och helt otroligt nog blev han helt frisk och behövde inte ens fortsätta äta kortison för att hålla immunförsvaret nere. Han blev helt fri och friskförklarad i juli.  Min bästa lilla krigare!  

Hösten 2007 började jag och Kion på Hundsportsgymnasiet i Forshaga. Under våra 3 år där tillsammans så har vi fått testa på och lärt oss så mycket. Kion var briljant på allt vi testade på, allt från sök, uppletande till spår, lydnad o.s.v Han charmade alla, både hundar och människor med sin vänlighet och hans glada personlighet. Han funkade ihop med alla, även många hund agressiva hundar. Det fanns inget ont i Kion någonstanns! Alla träningar, bus, promenader, ja allt vi gjorde ihop var roligt och han försökte alltid sitt bästa trots sin egensinnighet, Kommer ihåg en gång när vi tränade uppletande för andra eller tredje gången någonsin. Han hade svårt att hitta ett föremål långt ut i rutan och jag gick då med honom ut som stöd. När han hittade föremålet så stack han som en misil tillbaka till stigen där resten av gruppen stog och det var bara för min lärare Janne att rycka in och ta emot föremålet från Kion och belöna honom tills jag hann komma ikapp, haha! Han hade iaf förståt att man ska lämna föremålen på stigen och inte i skogen, oavsett vem men lämnar till    

Hösten 2008 så anmälde Jag och Kion, Amanda och Embla och Amanda och Linus oss till ett anlagsprov i viltspår för Jeanett. Kion älskade verkligen att viltspåra och var riktigt grym på det. Han gick alltid som en pansarvagn och det var bara att försöka lubba efter honom bäst man kunde i skogen.   Kion och jag skulle gå ut sist. Både Börnis och Solan (smeknamn på amandorna) och deras hundar klarade anlagsprovet galant och blev godkända! Dom sa att om Jeanett gick efter en så var man på spåret, stannade hon till eller gick en annan väg så var man lite av. Tänkte att det kunde ju vara bra o tänka på så vet man ju lite hur det går iaf. 
Iväg for Kion när jag släppte honom på spåret och som vanligt gick det i hundra knyck. Jeanett följde efter oss i kanske 70 meter sen genade hon i stort sett resten av spåret. Jag fattade inte vad Kion höll på med, men det var bara att hålla i linan och lita på hunden. Genom en granplanetering, runt träd och över stigar gick vi och plötsligt så fastnade linan. Jeanett fick hålla i Kion och jag fick gå bak och ta loss honom. Tillslut hittade vi iaf klöven! Jag var så nöjd med honom oavsett hur det hade gått. Jeanett flämtade fram att det var det galnaste hon någonsin hade sett! Han hade följt spårkärnan exakt hela tiden och gått rätt hela vägen och med en sån jäkla fart så hon var tvungen att gena hela tiden för att hon ens skulle orka hänga med oss, hahah! Kunde hon inte ha sagt det lite tidigare   Vi hade tagit oss runt det ca 750 m långa spåret och dessutom suttit fast på endast 8 min!! Hon sa att han var en grym spår hund och en hund att verkligen lita på, min finaste Kion   

Agility DM 2009 är nog den största händelsen i våran tävlingskarriär någonsin! Kion och jag går in helt klart som under dogs och smäller till med 2 helt otroliga 0:ade lopp! Det var knappt så jag trodde att det hade hänt, våra första nollor någonsin och han sätter dom samma dag! Jag stor bölade av lycka och det gjorde även majoriteten av de andra tävlande då de flesta hade följt oss under alla dessa diskade lopp, det var ren lycka! Dessa fantastiska lopp ledde till en 4:e plats individuellt och en plats i Örebro bk´s lag och vi tog även GULD   Efter det så  har vi lyckats nolla 3 gånger till på tävling och fått pinne 2 av dom gångerna!

Vi har dessutom startat en öppenklass viltspår och tävlat en inoff lydnads klass 1 på skolmästerskapet.

2010 tog Kion och jag studenten och vi flyttade hem till familjen i Örebro igen. En helg (tror de va lördag) så åkte jag med Emma och Malin till sthlm för att vara hejar klack under folksam cup där Emma var med och tävlade med sina hundar. Efter några timmar ringde mamma och sa att Kion hade blivit attackerad av en hund. Jag bröt ihop totalt. Mamma hade vart ute med honom på morgon promenaden när en tjej tappade sin cane corso för hon inte orkade hålla honom. Han högg Kion i halsen och satt fast i kanske 2-3 min innan mamma och tjejen fick bort honom. Både mamma och Kion vart jätte chockade men kion verkade rätt okej. När jag kom hem lite senare på dagen så hade han blivit sämre. Han orkade knappt lyfta huvudet när jag kom, Vi åkte in akut till strömsholm där fick han dropp för att få honom ur chocken och vi fick lämna kvar honom så dom kunde operera och se ifall han hade innre blödningar. Han fick 2 drenage in opererade och nästa dag kunde vi hä,mta hem honom. Tiden efter det var jätte jobbig. Min annars helt orädda hund vågade knappt gå ut och vi kunde inte gå åt hållet där händelsen hade inträffat. När man kom in igen så tog det nästan 45 minuter innan han kunde lugna sig och andas normalt igen för han var så rädd. Min annars super coola hund som ingen skrämde var nu livrädd och jag trodde han skulle ha men för livet. 

Han hade så ont av allt var som rann ut på bröstet trots att vi torkade och gjorde rent hela tiden, ibland kunde han nästan kasta sig in i väggen för att försöka få bort det onda. Efter några dagar fick vi tipset om att sätta på han en haklapp som varet kunde rinna ut på och det märktes genast resultat på honom. Jag sov på en madrass på golvet med honom för att han skulle slippa behöva ha tratten på som skavde emot drenagen. Envis som han är så lyckades han ju dra ut dom och de var bara att åka till analysen och sätta ett nytt. Sakta men säkert blev Kion bättre. Han piggade på sig, var inte lika rädd ute längre och han hade inte ont längre. Min lilla kämpe visade åter igen vad han kunde och han vart helt återställd igen, vilket han dessutom såg till att poängtera när han såklart drog ut det sista drenaget med, som tur var bara dagen innan vi skulle ta bort det! Han är dessutom helt orädd för alla andra hundar, trots den här händelsen   

Tyvärr fick Kion 2 "återfall" med hans lungsjukdom under dom här åren (2009 & 2011) som han kämpade sig igenom. Dessutom så fick han troligen artros i tårna/benen vilket gjorde att han fick gå på rimadyl sista tiden.

Kion har alltid vart en otroligt matglad hund. Man har alltid fått passa honom, annars skulle han kunna äta ihjäl sig om han fick. Han har gjort många inbrott och snott mat och godis flera gånger. Man kunde inte ha nått ätbart framme alls i hans närhet, om man inte ville förlora det. En period under 2012 så var han rent av hemskt hungrig och trots att han fick morötter varje dag förutom maten för att mätta honom så var han jämt hungrig. Det fick jag verkligen prov på när började äta allt. Det startade med att ett av mina block ljus var borta när jag kom hem, resterna hittades i hans bädd. trodde det var en engångs förtelse men oj vad fel jag hade. Det han har suttit tänderna i är: 4 blockljus, 20-talet värmeljus (plåt delarna har alltid funnits kvar), sin kortison burk (troligen fått i sig 1-2 tabletter), min p-piller karta där han tryckte ut att piller (och troligen åt han 2) och gnagit sönder en prydnads sten. En helt klart ständigt hungrid hund, med mage av stål   

Det finns så himla mycket mer att berätta om honom, jag har fått skratta tills jag gråtit och jag har fått gråa hår tack vare honom. Jag kommer sakna honom för alltid och han kommer alltid fattas mig. Men allt blir lite lättare när jag tänker på hur mycket roliga saker vi har upplevt tillsammans! Jag älskar dig Kion